Nu är jag fri från våld – men ensam och olycklig

– berättelsen om en klient som överlevde, men fortfarande kämpar

Som juridiskt ombud möter jag många kvinnor som lever – eller har levt – i destruktiva relationer. Men ibland kommer ett fall som stannar kvar lite längre i hjärtat. Det här är berättelsen om en av mina klienter. Vi kallar henne “Sara”.

När jag träffade Sara första gången var hon tyst, spänd, men beslutsam. Hon bar på ärr ingen kunde se. Efter år av psykisk och fysisk misshandel hade hon till slut tagit steget – lämnat, trots rädslan. För barnens skull. För sin egen överlevnad.

Nu är hon fri från våldet. Men inte från smärtan.

Hennes vardag har förvandlats till en kamp: om vårdnad, om bostad, om rättvisa. Hon är trött. Rättegångarna hjälper inte – de river upp. På dagarna kämpar hon för barnens trygghet. På nätterna kommer tvivlet, ensamheten, sorgen.

Hon älskar fortfarande mannen han brukade vara. Barnen saknar sin pappa. Och skammen – för att hon “misslyckades”, som hon själv säger – är som en skugga som vägrar släppa taget.

Vi pratar ofta om friheten från våld. Men vi pratar för sällan om vad som kommer efter. När slag och hot tystnat, men tystnaden i hemmet blir öronbedövande. När man vunnit sin frihet – men förlorat nästan allt annat.

Jag skriver det här för Saras skull, men också för alla andra kvinnor där ute som tagit sig ur något fruktansvärt – bara för att hamna i ett annat mörker. Ni är inte ensamma. Ni är inte svaga. Ni är överlevare.

Och vi – ombud, vänner, samhället – vi måste stå kvar. Inte bara i stormen, utan också efteråt.