Varför tycker jag synd om honom?

Vi har bott tillsammans i många år. För några år sedan började hans drickande förändras. När han blev berusad blev han otrevlig. Han sa saker som sårade mig, ord som stannade kvar långt efter att alkoholen lämnat kroppen. Men dagen efter var han nykter igen. Lugn. Ångerfull. Nästan som sig själv. Och jag förlät honom.

Tiden gick. Orden blev till handlingar. En knuff. En hård dragning i håret. Föremål som kastades mot mig och träffade mig. Även då kom ursäkterna dagen efter. Han grät, bad om förlåtelse, lovade att det aldrig skulle hända igen. Och jag förlät honom.

Sedan kom dagen då allt förändrades.

Han slog mig. Tog strypgrepp. Sparkade mig medan jag låg på golvet och bad honom sluta.

Tidigare hade det hjälpt att se honom i ögonen och fråga:

”Vad gör du?”

Då brukade han stanna upp. Som om en del av honom vaknade till liv igen.

Men inte den här gången.

Nu sitter jag på polisförhör och hör mig själv säga att jag tycker synd om honom.

Och det är det som är så svårt att förstå för den som aldrig levt i våldet. Hur kan man tycka synd om den som gjort en illa? Hur kan man vara rädd för någon och samtidigt vilja skydda honom?

Som målsägandebiträde möter jag de här kvinnorna varje dag. Kvinnor som säger under förhör att de inte vill att det ska bli åtal. Kvinnor som oroar sig mer för vad som ska hända honom än för vad som har hänt dem själva.

Och kanske handlar det inte om svaghet. Kanske handlar det om att våld i nära relationer nästan aldrig börjar med slag. Det börjar med kärlek, hopp, förklaringar och förlåtelse. Man vänjer sig steg för steg. Gränser flyttas långsamt. Till slut sitter man där och försöker förstå den person som just förstörde något inom en.

Det är därför så många kvinnor säger:

”Det är synd om honom.”

När den verkliga frågan kanske borde vara:

Varför tycker hon inte synd om sig själv?